Hugger i sten

Det är på kvällen det är som jobbigast, det är då man har tid att tänka på dom där undanstoppade tankarna, dom där man inte vill ha.

Att det kan gå så fort. Från att allt är på topp man känner att ingen kan nå en inget kan ta en, till att ett ord, en blick får en att önska sig långt bort, oförmågan att öppna ett mjölkpaket får en att gråta. Det går så oerhört fort.

Jag blir rädd, hur en sak ena stunden kan vara det viktigaste i mitt liv till att nästa stund inte vara värd en tanke. Jag har svårt att veta vad jag egentligen vill, vad vill jag? Jag orkar inte längre kämpa för saker som jag tidigare prioriterade som nummer ett, jag låter allt bero. Jag skjuter upp allt, jag orkar inte ta tag i saker.
Hör inte den av sig så är det inte meningen helt enkelt, trots att den kanske hört av sig femhundraelva gånger spelar det inte längre någon roll.

Det här är inte jag, det får inte vara jag.

Jag skriver väldigt osammanhängande och det är svårt, om inte omöjligt att förstå vad jag menar. Men det är inte meningen att ni ska förstå, jag skriver för mig själv, det hjälper lite. Tror jag.

Jag känner att jag måste förtydliga att jag inte är självmordsbenägen och att jag fortfarande är glad, när jag känner för det.

Jag känner att imorgon kommer bli en bra dag. Jag behöver en bra dag imorgon.

(Jag insåg just att min telefon är borta och jag orkar inte leta rätt på den, vilket betyder att det kan bli svårt att ta sig upp till körskolan imorgon, jag hoppas på att mamma gör det lättare.)

Godnatt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0