True story

Jag är så less, att hela tiden måsta neka att vara med mina vänner (dom jag har kvar). Jag vill också fara ut och festa, jag vill också ha filmkvällar, jag vill också sitta och prata hela natten.

Jag hade tänkt försöka förklara lite varför jag är som jag är för tillfället, men det är svårt, jag vet faktiskt inte riktigt själv vad det är, men här kommer det jag kommit fram till hittills:

Det började när jag var liten kring 6-7 år(kanske mindre), jag var ovanligt klumpig (haha, det är du än tänker ni, och ja ni har rätt) och visst klumpiga är vi väl alla men dom vuxna runt omkring mig började fundera om det var nå annat eftersom jag istället för att ta emot mig med händerna/armarna lät huvudet ta smällen (haha, det är därför hon är så efterbliven tänker ni, schysst säger jag). På gympan balanserade vi på plankor ganska högt upp jag ramla med huvudet först i golvet, det gick bra den gången. Ute på Lekenskolan fanns det stenar som vi jagade varandra på, jag föll med huvudet före i en sten slog ut en bit av en tand och fick hjärnskakning. Hos min mormor fanns en lång trappa, jag föll med huvudet före och spräckte örat, jag har blodat ner både det ena och det tredje tack vare näsblod.
Till slut var vi tvungna att ta reda på vad som stod på för mitt balanssinne fanns inte och jag ville aldrig ta emot mig med händera, läkaren misstänkte reumatism men man kunde inte se ordentligt på testerna. Jag började med medicin emot reumatism det vart bättre tyvärr så började jag må illa och näsblodet forsade bara, det visade sig att jag var allergisk mot acetylsalicylsyra. Jag fick börja med en ny medicin den innehöll också acetylsalicylsyra men en annan gren, tyvärr började hela min vänstersida domna bort och förmodligen var jag allergisk mot den också. Men allt gick faktiskt bra när jag fått veta vad jag hade och att jag kanske inte kunde vara med på alla lekar som mina vänner lekte, jag vande mig vid att ständigt ha en aning ont i handleder, fotleder, rygg och nacke. Jag gick hus sjukgymnasten regelbundet och badade regelbundet varmvattensbad med pensionärerna (+Betty och Ida ibland). Jag avverkade ofattbart många doktorer (några gick i pension, nån flyttade söderut) men det gjorde ingenting jag var van att ha ont och jag var van stelheten på morgonen.
Till nu, för cirka ett år sen fick jag prova på hur ont det verkligen kunde göra, det var inte alls den smärta jag var van vid, den var så grotesk. Alvedon min räddare i nöden (det enda jag tål) svek mig, jag kunde ligga i sängen hela dagar för att sen bli bra för en stund och så höll det på. Jag fick en ny läkare under den här tiden (den gamla gick i pension, big chock..) en kvinnlig sådan. Hon var söderifrån hon var upp en gång och jag missade tiden, hon ringde hem och pratade, inte med mig utan med min mamma, hon skulle skicka ett brev.
Vi väntade och väntade (som vanligt) till slut kom brevet och med det kom även min allra största motgång. Kvinnan skrev att det kunde vara så att jag var inbillningssjuk, Inbillningssjuk, så den där kvinnan menade att jag legat hemma och inbillat alltihop, jag började fundera är det så, kan det verkligen vara möjligt. Har jag slutat med fotboll, handboll, innebandy, slutat vara i skolan bara för att jag TROTT att jag var sjuk.
Det var här allt förändrades jag har Alltid varit den positiva flickan som Alltid är glad hur ont jag än har haft vad fan folk än har sagt om mig (det vanliga, tjock, ful ser ut som en gris, nångång efter gympan så sa någon att jag såg ut att vara gravid, inte direkt till mig men det kom fram) har jag Alltid haft ett leende på läpparna. Helt plötsligt var det svårt att vara glad, men jag höll fasaden uppe och tog det med mig själv när jag kommit hem och alla lagt sig. Nu var det inte bara fysiskt, jag slutade nästan helt fara till skolan och dom få dagar jag var där så kom jag alltid sent pga stelheten. Genom att komma försent så kom det automatiskt spydiga kommentarer och helt plötsligt avskydde jag skolan (jag har alltid varit en sån som verkligen gillar skolan, jag såg alltid fram emot den) jag skyller det inte alls på klasskamrater, dom visste ju inget, ingen har egentligen vetat något jag är lite av en mästare på att dölja (även för mig själv). Sen fick jag stressmage och slutade i stort sett att vara med vänner. Helt plötsligt vet jag vad panikångestattacker är. Första gången det hände var jag på väg till skolan jag var påklädd och hade precis tagit mig ut när jag kände hur hjärtat börja slå fort, för fort. Jag vart livrädd och fick svårt att andas jag satte mig ner och kände att fan nu spyr jag (har en otrolig fobi för att spy, jag kan inte) jag hamnade i en egen lite värld och tänkte att nu dör jag, här på trappan. Jag hann tänka mycke och jag satt minst 20 minuter och allt bara snurrade, helt plötsligt kommer mamma ut och undrar vad det är som händer hon hjälper mig in och jag förklarar att jag nog fått en hjärtattack men mamma kände igen symptomen och visste i stort sett vad det var, och visst tusan var det så. Det har hänt titt som tätt efter den gången men aldrig lika intensivt.
Jag försökte hänga med i skolan hemifrån men det vart för mycket. Jag slutade sjukanmäla mig och fick skolk, jag tappade stuiebidraget och framför allt började jag förlora dom få vänner jag hade kvar, jag orkade inte längre med något inte ens mig själv, jag fortsatte skriva att allt var bra till dom få som hörde av sig, jag skrev glada meddelanden på facebook och här i bloggen.
Tills mötet med rektorn, syon, skolsystern och britta kom. Då, plötsligt började jag berätta om det mesta av ovanstående, inte ens mamma (vi har en underbar kontakt och jag kan verkligen prata om allt med henne) hade hört vissa saker, inte ens jag själv hade hört det. Skolsystern verkade fatta allt på en gång och det var så skönt, ingen där tvivlade, dom var inte som kvinnan i mitt bakhuvud som så fint berättat om min Inbillade sjukdom.
Nu börjar det vända tillbaka, jag har en ny läkare, jag har fått börja gå på sjukgymnastik igen.
Men jag orkar fortfarande inte så mycke, jag orkar inte vara glad hela tiden, och nej jag orkar inte ens vara med mina vänner, det händer ibland en gång per månad kanske två. Jag ska börja träffa psykolog, jag ansökte om ett fjärde år så att jag ska kunna hinna med alla kurser jag vill läsa utan att behöva ha stressen. Jag fick mitt fjärde år. Jag har fått tillbaka mitt studiebidrag (bara halva ett tag eftersom jag fått för någon månad då jag skolkat).

Jag har bestämt mig för att NU är det tid för att det här ska vända, det kan få ta sin tid och jag kanske inte blir riktigt som jag var, men allt är bättre än det här.


Jag begär inte att någon ska läsa igenom allt det här, jag begär inte att ni ska förstå.
Men ett steg på vägen är att erkänna det här för mig själv.

Jag hoppas att dom jag kallar mina vänner läser det här så kanske det kommer lite förståelse för det är det verkligen inte många som visat trots att jag berättat ganska mycket för några. Och finns det ingen som helst förståelse, då orkar jag nog inte vara en vän längre för det är så här det är och kanske kommer det vara så ett tag till.

Mest troligt kommer jag ta bort det, för det är så jävla känsligt och oerhört jobbigt. Och det lär finnas stavfel och konstiga meningar och jag vet att det är VÄLDIGT grötigt men som sagt jag hoppas ni orkar för det skulle nog lyfta en liten sten från bröstet om någon förstod.

Undrar ni över något hör av er, kanske jag svarar. Men snälla bli inte arg eller ta illa upp om jag inte gör det.

(Det finns mycke mer att skriva men jag vet att det skulle skada andra som läser, så jag håller det utanför, men vissa vet redan om situationen)

Oj fytusan vad långt det vart som publicerat!!

Hejhej!

Kommentarer
Postat av: Anonym

bra skrivet :)

2010-01-07 @ 15:10:32
Postat av: mams

Finns alltid här för dig! Du är på väg...

2010-01-07 @ 16:47:21
Postat av: Hela familjen Urskog :)

Vi finns också.

2010-01-07 @ 23:05:57
Postat av: 50 cent

Jag tycker om dig Mia, det gör jag. Och nu tycker jag om dig nästan ännu mera. Jag vet lite hur det känns, det där med panikångest, även om det inte verkar så. Men vi har iallafall sällskap det fjärde året (:

2010-01-10 @ 01:36:21
Postat av: Lina

Hejsan Mia! Jag tycker det var jättebra skrivet. Och du vet att vi finns här för dig, när som helst. Vi älskar dig alla. / Kram

2010-01-11 @ 11:58:39
Postat av: johanna

Det var jättefint skrivet och jag vet inte vad jag ska säga egentligen, bara att jag hoppas allting löser sig för dig och kom ihåg, efter regn kommer solsken ! ta hand om dig :)

2010-01-12 @ 13:19:39
URL: http://johannaastenvall.blogg.se/
Postat av: Anonym

startkt

2010-01-15 @ 14:32:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0