False pretense

Jag undrar vart min fina doktor tog vägen, har hon blivit sjuk? Jag vägrar tro att det är som dom förra som lovat att höra av sig för att sen glömma bort.
Vart tog remissen till min pratstund med okänd människa vägen?

Till mina fina vänner, jag bits inte! Jag vill också göra saker, kanske inte jämt men nångång. Har inte riktigt orken att dra ihop ett gäng och hitta på nå, det betyder inte att jag inte orkar vara med på ett hörn.

Tack Evelina för att du försöker!

Jag är grymt sugen på en helsvettig kväll på dansgolvet, så där så att man efter att ha dansat klart är nykter igen. Ingenting räknas man bara är!
Ge mig en bodenkväll! Man känner ingen och ingen känner en.

Förbannade press!

Tack för allt!

Det här förtjänar ett eget inlägg!

Grattis mamma
på 40-års dagen!
Jag älskar dig så det gör ont, utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag och det får vi hoppas är något positivt.
Jag är stolt över att jag kan kalla dig för just min mamma, har aldrig och kommer aldrig önska att du var någon annan.
Jag mår aldrig så dåligt som när jag sagt något dumt till dig, du förtjänar inga hårda ord.
Du har fått mig att vara öppen och att inte vara rädd för att säga det jag känner och tycker. Du har gjort mig till den glada och positiva flickan jag faktiskt är och jag skulle offra allt för dig!

Jag älskar dig mer än allt!


Du är vacker, när jag fyller 40 vill jag vara lika snygg som du!
(Ärligt talat skiter jag i om du inte gillar den här bilden för jag tycker den är fin)

Tack för att du finns!


:D

Hallå gott folk!
Hade tänkt vara lite positiv föe en gångs skull.

I torsdags fyllde jag då 19, så då blev det lite kalas. Moster J med familj kom, fick en äbhk-jacka så jag ska kunna ha den när jag ska utbilda mig till instruktör. Superkul eftersom jag velat ha en sån sen jag var typ 8 ;)
Sen kom morbror Johan med familj av dom fick jag ett ursnyggt halsband men frågan är om inte det bästa var kortet som Wilma gjort, snyggt som jag vet int vad! Sen fik jag ju träffa nytillskottet i familjen, lilla Meja, och vet ni, jag är kär! Dom kommer idag också så då ska jag sno henne och mysa!
Mamma och resten av familjen gav mig kläder, och vet ni jag var glad under hela tiden jag provade kläderna, och nöjd är jag.

Igår kom en hel hög vänner Eve, Sebastian, Anna E, Pontus, Anna K, Malin, Bella, Sara, Frida och Danne. Senare kom även Linda och Erica. Vi fikade och jag tror jag hade lyckats med muffinsen, alla gick då åt. :)
Jag fick en hel hög med saker, snusdosor, biobiljett, lotion, två näsgrejer, trisslotter (en med vinst till och med), godisburk, spargris men frågan är ändå om inte Bella kom med de roligaste, dock inget jag tänker nämna här ;)
Jon fråga vad de var och då sa vi en ficklampa så vi kallar den väl det. :D
På kvällen vart vi sugna på lite öl (eller jag resten drack vin). Så vi hällde i oss lite procent och spelade lite spel, vi avslutade med att sjunga och det berättar väl rätt bra att vi fått i oss lite.
Kul att se att jag har så fina vänner!

Jag tog några kort men nu har jag klanta till det lite och glömt sladden hos pappa så det blir inga bilder nu.
Sjukt kul iaf.

Idag fyller världens bästa mamma 40 år, så det blir kalas idag också, och imorgon bär det av till pappa för ytterliggare kalas.

Hejhej!

När det äntligen är över

Vart tog allt det roliga vägen? Det är jobbigt att inte tycka något är roligt, tycka att allt bara är en kraftansträngning som ändå inte leder till något.

Jag har alltid sett fram emot min födelsedag, få träffa all släkt och alla mina vänner.
Jag ser inte alls fram emot min nittonde födelsedag, den kommer så snabbt. Jag står kvar på exakt samma ställe som förra året, enda skillnaden är väl att jag vet att jag inte kommer träffa dom som stod mig närmast då.
Jag har tappat så fina vänner, hur kunde jag låta det ske? Det gör ont att tänka på att jag försakat något så värdefullt. Jag mår illa av att tänka på det, kanske mår jag mest illa över att jag inte kan göra något åt hur jag hanterade det då.

Jag ska göra det bästa av det hela, jag ska bjuda in dom vänner jag har på fika, kanske blir det till och med gofika, kanske jag lyckas. Jag kanske skickar ett sms till dom jag hade. Kanske.
Jag kanske går ut i helgen, kanske tar en öl eller två för ovanlighetens skull.
Mina meningar består alltid av kansken, oftast blir dom aldrig av.

Var inte oroliga, jag tycker bara det är skönt att skriva av mig. Det mesta har jag ändå kännt ett bra tag utan att ha berättat, det här är positivt.

När jag fyller 20 ska allting ha vänt, då har jag fått ur allt på ett eller annat sätt. Då har jag kvar dom vänner som jag har nu (det tvekar jag egentligen inte på, står man ut med mig nu så står man ut med mig då).

Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
Och när jag känner så då tänker jag på dig
Allt är så förgängligt allting kan brisera snart
Men du är oförstörd för mig
Du är oförstörd för mig


Tack, för att du skrev. Trots att jag inte var till någon hjälp.

Överkalix

Alla har vi väl våra smultronställen. Jag har några men inget som kommer i närheten av Allsåklubben, där kan man verkligen bara vara. Där får jag tid att umgås med mina barndomsvänner, där har jag tid att gå ut på bryggan med bara mig och mina tankar, där bryr man sig inte om smink och allt annat som har med ytan att göra.

Det är dit jag längtar, midsomrarna är heliga, då är det Överkalix som gäller.
I år ska vi tillbringa midsommar med släkten eftersom mormorsmor fyller år, visst vi ska ut i skogen så ytligt kommer det inte vara, men jag vet att jag inte kommer kunna vara ensam på samma sätt och det gör mig ledsen. Dessutom är en midsommar utan Sandra och Caroline inte en midsommar.

Jag ska se till att vi far dit en annan helg istället, jag behöver den där enda gången på sommaren då man varken har internet, tv eller telefon.



Nyvaken till trots, här är jag lycklig!

Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då
Det verkar så
Där man kan slippa hänga med


Jag i din famn

Ni vet hur drömmar ibland kan bli alldeles perfekta, hur allting klaffar ända fram tills att det plötsligt tar slut precis innan det bästa är på väg att börja.

Jag hade en sådan dröm inatt, den där perfekta. Vi låg tillsammans i en säng, du tog tag i mig, drog mig närmre för att till slut omfamna mig helt. Du luktade i mitt hår och viskade i mitt öra att det var precis det här du saknade, det var alldeles för länge sen sist och att du önskade att det varade för evigt.

Jag fick en perfekt dröm, jag somnade in i din famn för att sedan vakna av att ingen alls var där. Det kan jag berätta, det är värre än ett abrupt slut. Nu ligger jag med tankarna på något som aldrig blir av istället för att få fantisera vidare när jag vaknat.

Perfekta drömmar är inte alltid vad man vill ha.

fifty

Det här låter mest dumt, men jag kan inte undvika att känna som jag känner. Märta, jag kan inte låta bli att känna lite glädje över att du vet hur det känns. Vi är två.



Där törs jag påstå att vi inte kände varandra, förutom dom förutfattade meningarna vi hade.

(vart tog mitt hår vägen?)

:)

Igår kände jag att jag behövde en bra dag idag, och vet ni, jag fick en toppendag!

Jag är glad och trött.

Nu fick jag in lite positiv känsla igen, bra Mia!

På tal om inget alls, Lars Winnerbäcks Stackars och Melissa Horns New York är väldigt lika musikmässigt.

Hejhej!

Hugger i sten

Det är på kvällen det är som jobbigast, det är då man har tid att tänka på dom där undanstoppade tankarna, dom där man inte vill ha.

Att det kan gå så fort. Från att allt är på topp man känner att ingen kan nå en inget kan ta en, till att ett ord, en blick får en att önska sig långt bort, oförmågan att öppna ett mjölkpaket får en att gråta. Det går så oerhört fort.

Jag blir rädd, hur en sak ena stunden kan vara det viktigaste i mitt liv till att nästa stund inte vara värd en tanke. Jag har svårt att veta vad jag egentligen vill, vad vill jag? Jag orkar inte längre kämpa för saker som jag tidigare prioriterade som nummer ett, jag låter allt bero. Jag skjuter upp allt, jag orkar inte ta tag i saker.
Hör inte den av sig så är det inte meningen helt enkelt, trots att den kanske hört av sig femhundraelva gånger spelar det inte längre någon roll.

Det här är inte jag, det får inte vara jag.

Jag skriver väldigt osammanhängande och det är svårt, om inte omöjligt att förstå vad jag menar. Men det är inte meningen att ni ska förstå, jag skriver för mig själv, det hjälper lite. Tror jag.

Jag känner att jag måste förtydliga att jag inte är självmordsbenägen och att jag fortfarande är glad, när jag känner för det.

Jag känner att imorgon kommer bli en bra dag. Jag behöver en bra dag imorgon.

(Jag insåg just att min telefon är borta och jag orkar inte leta rätt på den, vilket betyder att det kan bli svårt att ta sig upp till körskolan imorgon, jag hoppas på att mamma gör det lättare.)

Godnatt.

True story

Jag är så less, att hela tiden måsta neka att vara med mina vänner (dom jag har kvar). Jag vill också fara ut och festa, jag vill också ha filmkvällar, jag vill också sitta och prata hela natten.

Jag hade tänkt försöka förklara lite varför jag är som jag är för tillfället, men det är svårt, jag vet faktiskt inte riktigt själv vad det är, men här kommer det jag kommit fram till hittills:

Det började när jag var liten kring 6-7 år(kanske mindre), jag var ovanligt klumpig (haha, det är du än tänker ni, och ja ni har rätt) och visst klumpiga är vi väl alla men dom vuxna runt omkring mig började fundera om det var nå annat eftersom jag istället för att ta emot mig med händerna/armarna lät huvudet ta smällen (haha, det är därför hon är så efterbliven tänker ni, schysst säger jag). På gympan balanserade vi på plankor ganska högt upp jag ramla med huvudet först i golvet, det gick bra den gången. Ute på Lekenskolan fanns det stenar som vi jagade varandra på, jag föll med huvudet före i en sten slog ut en bit av en tand och fick hjärnskakning. Hos min mormor fanns en lång trappa, jag föll med huvudet före och spräckte örat, jag har blodat ner både det ena och det tredje tack vare näsblod.
Till slut var vi tvungna att ta reda på vad som stod på för mitt balanssinne fanns inte och jag ville aldrig ta emot mig med händera, läkaren misstänkte reumatism men man kunde inte se ordentligt på testerna. Jag började med medicin emot reumatism det vart bättre tyvärr så började jag må illa och näsblodet forsade bara, det visade sig att jag var allergisk mot acetylsalicylsyra. Jag fick börja med en ny medicin den innehöll också acetylsalicylsyra men en annan gren, tyvärr började hela min vänstersida domna bort och förmodligen var jag allergisk mot den också. Men allt gick faktiskt bra när jag fått veta vad jag hade och att jag kanske inte kunde vara med på alla lekar som mina vänner lekte, jag vande mig vid att ständigt ha en aning ont i handleder, fotleder, rygg och nacke. Jag gick hus sjukgymnasten regelbundet och badade regelbundet varmvattensbad med pensionärerna (+Betty och Ida ibland). Jag avverkade ofattbart många doktorer (några gick i pension, nån flyttade söderut) men det gjorde ingenting jag var van att ha ont och jag var van stelheten på morgonen.
Till nu, för cirka ett år sen fick jag prova på hur ont det verkligen kunde göra, det var inte alls den smärta jag var van vid, den var så grotesk. Alvedon min räddare i nöden (det enda jag tål) svek mig, jag kunde ligga i sängen hela dagar för att sen bli bra för en stund och så höll det på. Jag fick en ny läkare under den här tiden (den gamla gick i pension, big chock..) en kvinnlig sådan. Hon var söderifrån hon var upp en gång och jag missade tiden, hon ringde hem och pratade, inte med mig utan med min mamma, hon skulle skicka ett brev.
Vi väntade och väntade (som vanligt) till slut kom brevet och med det kom även min allra största motgång. Kvinnan skrev att det kunde vara så att jag var inbillningssjuk, Inbillningssjuk, så den där kvinnan menade att jag legat hemma och inbillat alltihop, jag började fundera är det så, kan det verkligen vara möjligt. Har jag slutat med fotboll, handboll, innebandy, slutat vara i skolan bara för att jag TROTT att jag var sjuk.
Det var här allt förändrades jag har Alltid varit den positiva flickan som Alltid är glad hur ont jag än har haft vad fan folk än har sagt om mig (det vanliga, tjock, ful ser ut som en gris, nångång efter gympan så sa någon att jag såg ut att vara gravid, inte direkt till mig men det kom fram) har jag Alltid haft ett leende på läpparna. Helt plötsligt var det svårt att vara glad, men jag höll fasaden uppe och tog det med mig själv när jag kommit hem och alla lagt sig. Nu var det inte bara fysiskt, jag slutade nästan helt fara till skolan och dom få dagar jag var där så kom jag alltid sent pga stelheten. Genom att komma försent så kom det automatiskt spydiga kommentarer och helt plötsligt avskydde jag skolan (jag har alltid varit en sån som verkligen gillar skolan, jag såg alltid fram emot den) jag skyller det inte alls på klasskamrater, dom visste ju inget, ingen har egentligen vetat något jag är lite av en mästare på att dölja (även för mig själv). Sen fick jag stressmage och slutade i stort sett att vara med vänner. Helt plötsligt vet jag vad panikångestattacker är. Första gången det hände var jag på väg till skolan jag var påklädd och hade precis tagit mig ut när jag kände hur hjärtat börja slå fort, för fort. Jag vart livrädd och fick svårt att andas jag satte mig ner och kände att fan nu spyr jag (har en otrolig fobi för att spy, jag kan inte) jag hamnade i en egen lite värld och tänkte att nu dör jag, här på trappan. Jag hann tänka mycke och jag satt minst 20 minuter och allt bara snurrade, helt plötsligt kommer mamma ut och undrar vad det är som händer hon hjälper mig in och jag förklarar att jag nog fått en hjärtattack men mamma kände igen symptomen och visste i stort sett vad det var, och visst tusan var det så. Det har hänt titt som tätt efter den gången men aldrig lika intensivt.
Jag försökte hänga med i skolan hemifrån men det vart för mycket. Jag slutade sjukanmäla mig och fick skolk, jag tappade stuiebidraget och framför allt började jag förlora dom få vänner jag hade kvar, jag orkade inte längre med något inte ens mig själv, jag fortsatte skriva att allt var bra till dom få som hörde av sig, jag skrev glada meddelanden på facebook och här i bloggen.
Tills mötet med rektorn, syon, skolsystern och britta kom. Då, plötsligt började jag berätta om det mesta av ovanstående, inte ens mamma (vi har en underbar kontakt och jag kan verkligen prata om allt med henne) hade hört vissa saker, inte ens jag själv hade hört det. Skolsystern verkade fatta allt på en gång och det var så skönt, ingen där tvivlade, dom var inte som kvinnan i mitt bakhuvud som så fint berättat om min Inbillade sjukdom.
Nu börjar det vända tillbaka, jag har en ny läkare, jag har fått börja gå på sjukgymnastik igen.
Men jag orkar fortfarande inte så mycke, jag orkar inte vara glad hela tiden, och nej jag orkar inte ens vara med mina vänner, det händer ibland en gång per månad kanske två. Jag ska börja träffa psykolog, jag ansökte om ett fjärde år så att jag ska kunna hinna med alla kurser jag vill läsa utan att behöva ha stressen. Jag fick mitt fjärde år. Jag har fått tillbaka mitt studiebidrag (bara halva ett tag eftersom jag fått för någon månad då jag skolkat).

Jag har bestämt mig för att NU är det tid för att det här ska vända, det kan få ta sin tid och jag kanske inte blir riktigt som jag var, men allt är bättre än det här.


Jag begär inte att någon ska läsa igenom allt det här, jag begär inte att ni ska förstå.
Men ett steg på vägen är att erkänna det här för mig själv.

Jag hoppas att dom jag kallar mina vänner läser det här så kanske det kommer lite förståelse för det är det verkligen inte många som visat trots att jag berättat ganska mycket för några. Och finns det ingen som helst förståelse, då orkar jag nog inte vara en vän längre för det är så här det är och kanske kommer det vara så ett tag till.

Mest troligt kommer jag ta bort det, för det är så jävla känsligt och oerhört jobbigt. Och det lär finnas stavfel och konstiga meningar och jag vet att det är VÄLDIGT grötigt men som sagt jag hoppas ni orkar för det skulle nog lyfta en liten sten från bröstet om någon förstod.

Undrar ni över något hör av er, kanske jag svarar. Men snälla bli inte arg eller ta illa upp om jag inte gör det.

(Det finns mycke mer att skriva men jag vet att det skulle skada andra som läser, så jag håller det utanför, men vissa vet redan om situationen)

Oj fytusan vad långt det vart som publicerat!!

Hejhej!

RSS 2.0